Ett decennium senare

Det finns vissa saker som man aldrig glömmer. Som vad jag gjorde när jag fick reda på World Trade Center attacken. Eller när mamma första gången berättade om tjörnbronskatastrofen medan vi åkte över broarna. Eller den morgonen jag körde T till jobbet och fick höra hur Michael Jackson dött.

Det här milleniet började likadant, på ett sätt jag aldrig kommer glömma; Det var tre flickor, två systrar och jag, som målade varandras hår fullt med blå, grön och glittrig hårmascara. Visst, då önskade vi alla tre att vi var äldre så att vi fick vara ute på stan, men nu när jag ser tillbaka på det så var det en klassisk nyårsafton, en av de där sista då man verkligen verkligen är barn. Vid tolvslaget gick vi alla tre över till min bästa vän och beundrade raketerna, och vi hade hela livet framför oss.

Nu, ett decennium senare kunde det nog inte se mer annorlunda ut. En av oss finns inte längre kvar, hennes lillasyster ser jag numera som min egen, och min bästa vän som jag känt sen jag var tre har jag ingen kontakt med. Det finns mycket under det här decenniet som jag inte rett ut, mycket som jag valt att inte hantera och reagera på, men jag vet att det är dax nu. Jag valde inte den här tidpunkten,den valde mig, och jag måste erkänna att den inte är optimal, men hur börjar man bättre ett nytt decennium än med en egen renässans? Det finns många spöken i mitt huvud som jag måste ghost busta bort, jag har vetat det länge, men blundat för det. Jag vet inte om jag kommer klara det, för det kommer antagligen vara det svåraste jag behövt göra, men när jag tänker tillbaka på denna tidpunkt om ett decennium, så vill jag se att det började så bra som möjligt. Det är tid för mig att läka.

Top 5

Jag vet, underkänt. Alldeles förlängesen jag skrev. Julen är gjord och den var god, haha. Superstökade med min lillasyster den 23e, blev julgodis, första egengjorda gröten, köttbullar mm mm. Hann dessutom klä två granar och mysa med både familjen och T.

Så, då jag känner att jag skaffat mig en del vuxenpoäng denna jul (ja jag vet, jag är fortfarande så ung så jag räknar sådanna) så tänkte jag dea av mig av mina bästa tips.

1. Bränn inte gröten!
2. Doppa skumtomtarna i choklad!
3. ha både vit och mjölk (och mörk om man är sån) att doppa cornflakes eller rispuffar i (och tomtar, se ovan :P )
4. Kör ni julklappsspel är det alltid bra att köpa något familjespel i klapp, Rappakalja har tex varit stjärnvinsterna de två senaste åren för oss.
5. Och så mitt no1 hit tip! När du gör knäck (förövrigt 2dl sirap, 2dl vispgrädde och 2dl socker som kokas ihop, personligen tycker jag bäst om att skippa smöret) och skall fylla formarna, smöra plåten som du sätter ut formarna på, då tippar de inte! (kan kanske även tillämpas vid muffinsbakning?)

Det var mina jul-top-5, god fortsättning så hoppas vi på ett inlägg imorgon.

Vad är väl en bal på slottet

I helgen hölls den första Surprise balen i, förhoppningsvis, en rad av många. Som en av de tre arrangörerna var det mycket att göra, speciellt som vi precis kommit hem från Österrike. Så, jag tänkte dela med mig lite tips när du skall planera en bal..

• Försök att skicka ut inbjudningarna innan o.s.a datumet
• Var inte bortrest de två sista veckorna innan arrangemanget
• Få inte för dig att göra skridskoformade pepparkakor för hand till alla gäster
• Gör bordsplaceringen innan sista dagen
• Bestäm dig för vad du ska ha på dig i god tid innan så du hinner göra de sista eventuella förändringarna i tid

Eftersom jag inte riktigt lyckades med något av ovanstående så var det stressiga två dagar innan balen men resultatet blev bra och vi njöt ännu en gång av en rolig kväll med världens bästa tjejer, och några helt ok killar ;P haha!

Kärlek (och jag har fått intrycket att några lärt sig lte av föregående inlägg, BRA ;) )

Becka

Mannen, myten, legenden...

Påväg hem igen från världens bästa läger med världens bästa tjejer!(hemma när detta läggs upp)

Jag har dock fått en del klagomål de senaste dygnen då det tycks att jag uppdaterat bloggen för sällan under denna resa. Så, nu tänkte jag skriva ännu ett så kallat S-trycker-upp-sig-mot-fönstret-inlägg. Jag har kommit fram till att min blogg inte är S vänlig, men hon är nog redan addicted så då får hon skylla sig själv!

Dagens ämne blir morderna gentlemen. För dagens gentlemen är inte de som lägger sin kappa på gatan så man ska slippa gå i en pöl, eller de som drar ut stolen varje gång man sätter sig och ställer sig upp varje gång man går från bordet som sig bör. Nej, dessa män är inte längre gentlemen utan legender.

Ett vida omtalat fenomen bland många av mina tjejkompisar är det att när man är med en kille, och han är klar, så är DET inte klart bara därför (tror att ni kan gissa vad det handlar om). Killar har som bekant oftast mycket lättare att komma än vi tjejer och jag vet faktiskt inte om det handlar om att de är lata, de tror att vi är nöjda och automatiskt kommer bara för att de gör det eller om de bara glömmer bort oss, men vi har faktiskt inte sex bara för att tillfredställa er…
Jag tror dessutom att de flesta tjejer har lite svårt för att ta för sig, mängden av oss kan nog inte utbrista till one-nighten att hallå! Jag är inte klar så sätt igång och jobba! Dock är lösningen på problemet enkel, visst den kanske inte kan prestera mer, men du har händer!

Detta problem har jag förstått även förekommer I förhållanden och lösningen är även här väldigt enkel. Visst skall du inte behöva be honom om det (man behöver ju inte dirket vara tankeläsare eller geni för att inse att man skall fortsätta) men gör han inte det, så lär honom! Jag menar, hur svårt det än är att säga till, är det ännu svårare att ha ett förhållande där man aldrig kommer…

Det vackraste som finns

S, nu kommer världens sötsliskigaste inlägg, så du och alla andra som tröttnat på mitt gulligullande är kan sluta läsa nu ;)

Det är så att ända sedan T sa till mig för tre årsen att han älskade mig (varpå jag svarade du har druckit för mkt vin, även om han bara tagit ett glas till middagen) så har jag vetat att vi är menade för varandra. Jag vet att det låter töntigt, men är det rätt så är det.

Mina tjejkompisar från GU frågade mig för ett årsedan hur jag kunde veta att T är han med stort H. Det är klart att allt kan ändras, men det har inte gjort det på tre år för oss och jag hoppas att det inte det heller. Så nu kommer det alltså, hur jag vet att han är rätt.

När han är hos mig så är jag hel, då är jag fullständig och när han är bara tre meter bort, så börjar det växa ett hål i mig. Jag känner mig alltid (eller otminstånne oftast) som en prinsessa när jag är med honom, jag känner mig speciell även efter tre år. När jag somnar i hans famn så vet jag att jag är hemma, för hemma är inte där jag bor, utan det är hos honom. För det hos honom som jag känner mig trygg.

Jag vet att han är rätt för när det är något läskigt på TV är det han som håller för mina ögon så att jag inte skall se. Och det är han som får mig att känna mig bäst i världen varje kväll, hur dålig jag än känt mig under dagen. Han är min förebild och jag kan bara hoppas att jag är hans. Han får mig att skratta och han älskar mig trots alla mina galna upptåg, eller kanske just därför. Och trots att vi har varit tillsammans så länge så saknar jag honom varje dag när han är iväg, och när vi är isär såhär länge så tror jag att mitt hjärta skall spricka för att jag inte kan känna hans värme varje dag.

Men det som gär mig säkrast på oss är hans ögon. Där inne finns himmel och hav, drömmar och beslutsamhet, vilja, kraft och styrka som jag bara hoppas att jag har.

När jag ser honom i ögonen så ser jag min framtid, vår framtid och jag är aldrig orolig. Jag ser hur hans ögon lyser upp när han ser på mig och jag känner hur mina gör det samma. För oavsett om ögonen verkligen är själens spegel elle inte, så ser jag hans där inne och för mig är det det vackraste som finns.

Och om du har läst det här och tänker shit, hon är verkligen beroende av honom, så är det helt sant. Bland det svåraste jag har behövt göra är att öppna mig själv helt för honom, utelämna mig själv. Innan tyckte jag alltid att man inte skall behöva någon annan, för då står man där själv en dag. Men jag har insett att det är okej att göra det, för jag öppnade mig helt och fann min bästa vän och jag behöver honom för han gör mig bättre. För visst, ensam är stark, men tillsammans är vi starkare. Och om jag någon gång står där ensam kommer jag aldrig ångra att jag behövde honom, men jag hade ångrat mig om jag hade levat hela mitt liv utan att göra det.

Med all kärlek jag har och kan uppbåda

Zzzzz...

blir tyvärr inget smart inlägg som skakar om er världsuppfattning ikväll då jag är alldeles för trött!! ställt om dygnet lite jämnfört med vad jag är van vid, så ja, jag vill sova kl 22... börjar dock fila redan nu på vad jag skall skriva imorgon.

Massor med nattkärlek, hehe, klura på den ni!!

Beckis (MM!s nya smeknamn)

Inte fötter men skor...

Jag skall inte köpa ett enda par skor till, förutom de jag inhandlade idag. Och förrutom typ tre modeller till jag "behöver". Grejen är att det slutar alltid med att jag köper pumps, högklackade sådanna. Jag har galet många, men tycker inte att jag har några.

Saken är att jag behöver ofta handla annat, men det slutar alltid med att jag handlar skor, som jag vid den här årstiden inte kan använda ändå. T, världens bästa pojkvän som han är, klagar faktiskt inte ens på att jag köper fler, bara pikar mig lite.

Vi hade en diskussion idag om tjejer och deras fetischer, för ja, jag skulle nog säga att jag som så många andra tjejer, har en (icke sexuell) fetisch till skor. E tex handlade nästan bara kjolar ett tag och andra av mina vänner hade andra saker som de "snöat in på". Så varför detta behov? Och varför är jag så lycklig när jag köpt ett par nya skor att jag ställer fram dem och tittar på dem varje dag, trots att jag inte kan använda dem??

Visst är jag (som tur är) inte som alla andra, men om någon kan komma på orsaken till min obsession så säg gärna till. Det sjuka är att jag inte ens gillar fötter..

kärlek kärlek kärlek Becka

Borde män vara mer som Italienare??

En svensk man, bjuder sällan tjejen på en drink på krogen. Är oftast inte mer uppvaktande än vad han behöver och håller som regel stenhårt på 48h regeln, åt fel håll!! (dvs, hör INTE av dig inom 48h) Nej svenskar vill oftast inte ha ärliga tjejer som säger vad de vill, tro mig, jag har skrämt iväg så många.

Så ser vi tex till en Italiensk man (med tanke på att vi har en kypare som jag tror bara låtsas vara italienare på hotellet). De överröser oftast sitt mål med komplimanger (han har nog siktat in sig på många i laget), bjuder gärna på mat (jag fick en extra huvudrätt idag, haha), av erfarenhet (sedan tidigare) är de helt enkelt mer uppvaktande.

Nämde min teori för E, och visst vill alla (de flesta) kvinnor bli swept off their feet, men sedan vill nog de felsta ha en stabil lite lugnare kille. Så rätta mig om jag har fel, men vår slutsats, även om dessa beskrivningar stämmer in på en rad nationaliteter, var att han borde börja som en italienare, och sluta som en svensk.


Förövrigt har vi numera snö snö snö i Seefeld och jag ber om ursäkt för de sinande inläggen, orkar inte alltid fundera på världsliga ting...

Massor med kärlek, Becka