Det vackraste som finns

S, nu kommer världens sötsliskigaste inlägg, så du och alla andra som tröttnat på mitt gulligullande är kan sluta läsa nu ;)

Det är så att ända sedan T sa till mig för tre årsen att han älskade mig (varpå jag svarade du har druckit för mkt vin, även om han bara tagit ett glas till middagen) så har jag vetat att vi är menade för varandra. Jag vet att det låter töntigt, men är det rätt så är det.

Mina tjejkompisar från GU frågade mig för ett årsedan hur jag kunde veta att T är han med stort H. Det är klart att allt kan ändras, men det har inte gjort det på tre år för oss och jag hoppas att det inte det heller. Så nu kommer det alltså, hur jag vet att han är rätt.

När han är hos mig så är jag hel, då är jag fullständig och när han är bara tre meter bort, så börjar det växa ett hål i mig. Jag känner mig alltid (eller otminstånne oftast) som en prinsessa när jag är med honom, jag känner mig speciell även efter tre år. När jag somnar i hans famn så vet jag att jag är hemma, för hemma är inte där jag bor, utan det är hos honom. För det hos honom som jag känner mig trygg.

Jag vet att han är rätt för när det är något läskigt på TV är det han som håller för mina ögon så att jag inte skall se. Och det är han som får mig att känna mig bäst i världen varje kväll, hur dålig jag än känt mig under dagen. Han är min förebild och jag kan bara hoppas att jag är hans. Han får mig att skratta och han älskar mig trots alla mina galna upptåg, eller kanske just därför. Och trots att vi har varit tillsammans så länge så saknar jag honom varje dag när han är iväg, och när vi är isär såhär länge så tror jag att mitt hjärta skall spricka för att jag inte kan känna hans värme varje dag.

Men det som gär mig säkrast på oss är hans ögon. Där inne finns himmel och hav, drömmar och beslutsamhet, vilja, kraft och styrka som jag bara hoppas att jag har.

När jag ser honom i ögonen så ser jag min framtid, vår framtid och jag är aldrig orolig. Jag ser hur hans ögon lyser upp när han ser på mig och jag känner hur mina gör det samma. För oavsett om ögonen verkligen är själens spegel elle inte, så ser jag hans där inne och för mig är det det vackraste som finns.

Och om du har läst det här och tänker shit, hon är verkligen beroende av honom, så är det helt sant. Bland det svåraste jag har behövt göra är att öppna mig själv helt för honom, utelämna mig själv. Innan tyckte jag alltid att man inte skall behöva någon annan, för då står man där själv en dag. Men jag har insett att det är okej att göra det, för jag öppnade mig helt och fann min bästa vän och jag behöver honom för han gör mig bättre. För visst, ensam är stark, men tillsammans är vi starkare. Och om jag någon gång står där ensam kommer jag aldrig ångra att jag behövde honom, men jag hade ångrat mig om jag hade levat hela mitt liv utan att göra det.

Med all kärlek jag har och kan uppbåda