Det finns vissa saker som man aldrig glömmer. Som vad jag gjorde när jag fick reda på World Trade Center attacken. Eller när mamma första gången berättade om tjörnbronskatastrofen medan vi åkte över broarna. Eller den morgonen jag körde T till jobbet och fick höra hur Michael Jackson dött.
Det här milleniet började likadant, på ett sätt jag aldrig kommer glömma; Det var tre flickor, två systrar och jag, som målade varandras hår fullt med blå, grön och glittrig hårmascara. Visst, då önskade vi alla tre att vi var äldre så att vi fick vara ute på stan, men nu när jag ser tillbaka på det så var det en klassisk nyårsafton, en av de där sista då man verkligen verkligen är barn. Vid tolvslaget gick vi alla tre över till min bästa vän och beundrade raketerna, och vi hade hela livet framför oss.
Nu, ett decennium senare kunde det nog inte se mer annorlunda ut. En av oss finns inte längre kvar, hennes lillasyster ser jag numera som min egen, och min bästa vän som jag känt sen jag var tre har jag ingen kontakt med. Det finns mycket under det här decenniet som jag inte rett ut, mycket som jag valt att inte hantera och reagera på, men jag vet att det är dax nu. Jag valde inte den här tidpunkten,den valde mig, och jag måste erkänna att den inte är optimal, men hur börjar man bättre ett nytt decennium än med en egen renässans? Det finns många spöken i mitt huvud som jag måste ghost busta bort, jag har vetat det länge, men blundat för det. Jag vet inte om jag kommer klara det, för det kommer antagligen vara det svåraste jag behövt göra, men när jag tänker tillbaka på denna tidpunkt om ett decennium, så vill jag se att det började så bra som möjligt. Det är tid för mig att läka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar