...

För en vecka sedan var jag instängd i en låda, en liten låda. Den var precis så jag kunde få upp armarna och banka på locket, men jag gjorde det inte. Inuti mig steg paniken, tryckte ner mig på knä fastän jag stod upp. Jag skrek, grät, slogs, kämpade och dog, men bara på insidan. För jag visste att om jag inte andades lugnt så skulle luften ta slut, luft som jag ändå inte kunde andas, inte ville andas.

Jag var under vatten, men inget av det lugn som brukar infinna sig under ytan existerade. jag kippade efter andan och kände mig inte viktlös utan sjönk som en sten. jag försökte skrika men inte ett ljud nådde ytan.

Mitt hjärta är inte brustet, det är av på mitten och försvinner inåt min bröstkorg imploderar och min insida är tom. Jag var arg, så fruktansvärt arg, men hade ingen att vara det på. Nu håller jag bara andan.

Jag håller andan och försöker att stå på mina ben, försöker att få dom att inte ge vika för sanningen. Jag tänker inte för jag klarar det inte, jag blundar. Någon hamrar, slår, misshandlar det lilla som finns kvar av mitt hjärta, det som inte dött. Hon var en del av mina mål och drömmar och nu går det inte längre, det är försent. Så jag håller andan, så hårt jag bara kan, för gör jag inte det, släpper jag efter för en sekund, så kommer mina molekyler att släppa taget om varandra. De atomer jag består av kommer att skingras och jag kommer att lösas upp, och jag har inte styrkan att dra in dem igen.

Jag är förlamad, döv och stum. Jag orkar inte, mitt hjärta är brustet.