För mig står världen stilla, allt är ett vakuum. Mat är något jag får tvinga i mig och sömn är bara oregelbundet blandat med panik. Tankar svävar in och ut ur mitt huvud.
Utanför fortsätter livet och jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå att folk inte står på gatorna och gråter, att inte alla flaggor hänger på halvstång. Varför ringer inte kyrkklockorna, hur kan allt fortsätta som det alltid har varit när allt är annorlunda? När hon inte längre finns..
Jag vet att jag måste gå tillbaka till att leva snart, jag borde det. Men allt som heter ska och måste och borde vill jag inte. Jag vill stanna i mitt mellanläge, mitt vakuum, för då är det inte lika verkligt.
När jag skriver får jag ut mig lite av allt, det känns bra att få uttrycka det. Så med massor av kärlek och tack till alla er som finns där...
Becka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar