två elitidrottare och ett förhållande

Då både T och jag är elit idrottare, på is, spelar det självklart en stor del i vårt förhållande. Från början såg jag mest fördelarna. Jag var 18 år när vi träffades och hade idrottande vänner som blivit dumpade för att sporten tog för mkt tid. Så självklart tyckte jag att det var enklare med en kille som idrottade och blev glad när jag föll för en.

Men det har många fler sidor, både bra och sämre. han ber mig aldrig stanna hemma från en träning, för han vet att det aldrig skulle hända, problemet är att jag kan ju inte heller göra det, och visst finns det stunder då man vill.. Sporten kommer för oss båda först tidsmässigt och det är båda med på.

Jag har alltid någon som jag kan diskutera motgångar med, såväl mentala som fysiska. Problemet när någon av oss blir sjuk är ju bara det att vi inte kan vara nära varandra, den andra får ju absolut inte bli smittad.

När man inte har lika många träningspass på sommrarna har man alltid någon att gå och gymma med, eller som tvingar en ut och springa. Det är inte heller bara jag som packar ner joggingskorna till solsemestern (och inte använder dem). Dock är vi båda så himla tävlingsinriktade, och dåliga förlorare (vilket inte behöver hänga ihop med att vi är idrottare) så när vi spelar spel, tex som kubb, måste vi vara i samma lag för annars blir vi så oense.

Det finns många många fördelar med att ha en pojkvän som tränar och elitsatsar, antagligen fler fördelar än nackdelar och jag vill inte ha det på något annat sätt. Men det finns också ett väldigt stort minus, träningstiderna.

Bara hur jag tränar gör mig begränsad och när jag har tränat klart så börjar ofta han, eller tvärtom. Att jag har en ledig kväll innebär inte att han har det och då försvinner 80% av glädjen i att vara ledig.. men men, så långt har det ju funkat så det är bara att kämpa på och fortsätta att stötta varandra.

Massor med kärlek... Becka